Too much is never enough *

Ett valspråk som alla garnsamlare håller med om. Men för tillfället syftade jag på tingel och tangel. Efter att ha utsatts för otillbörlig påverkan (du vet vem du är, och ni andra med...) har även jag börjat använda stickmarkörer. Inte för spets, jag gillar att leva farligt utan markörer och livlinor. Men för mössor och annat som stickas runt runt utan någon tydlig gräns mellan varven. Men de måste ju matcha mig och inredningen i stil, eller hur?

Ergo fick jag tillverka egna.

Hollywoodfruar och andra nytillkomna wannabees, you've got nothing on me!

Less is more och alla minimalister släng er i väggen! Här är det maximalism och Horrore Vacuii som gäller.

Naturligtvis matchar de mina stickpåsar och resten av möblemanget.

Överdrivet pråligt? Icke! Jag lutar mig mot min stilikon Madame Worth, som i sin skrift Madame Worth's New Manual of Fancy Work från ca. 1880 visar flera goda förslag på hur man kan dekorera sin "work-basket".

En liten korg för garnändar, så att de inte ligger och skräpar på den äkta mattan (som hos mig...)

Stickpåse deluxe.

* Valspråket kommer från den underbara siten Vintage Shades & Antique Lamps

Chokladpudding på fötterna

Jag älskar chokladpudding. 

Ni vet, sånt där pulver som man rör ut i mjölk och ställer i kylen i en kvart. Och äter med vispgrädde. 

Man rör om lite grann så att det blir skiftningar mellan vitt, ljusbrunt och mörkare brunt.

Precis så ser detta garnet ut. Enkelt billigt sockgarn från Lidl. Den omgången som faktiskt ÄR Superwash, och inte tovar så fort man tittar på det. 

Det fick bli sockor där mönstret ser ut som duttar med chokladpudding. 

Känns lite märkligt med chokladpudding på fötterna.

Givetvis med specialhäl.

PS. Chokladpuddingen är numera uppäten. Mmmm.

Jag och mössor...

Det är ingen lätt kombination. Men jag blev rätt nöjd med denna.

Idén kom från Naked Star Hat. Krånglade till det som vanligt med annat garn, andra stickor och annat maskantal.

Gillade texturen på avigsidan bättre.

Tvättlappar och bloggandets märkliga effekter

Jag förstår mig inte på stickade disktrasor. Än. Vissa påstår att det bara är en tidsfråga. Eller så är det kanske en fråga om hjärntvätt, vilket jag helst undviker. Det får vara gränser för renligheten.

Tvättlappar däremot, är en helt annan sak. Vi torrisar med känslig hud skall inte duscha så ofta, och då är tvättlappar meget praktiska.

Lagom skrubbiga.

Och visst matchar de badkaret?

Men jag har börjat lägga märke till bloggandets märkliga effekter. Eller ja, en av dem i alla fall. Jag börjar få underliga tankar om att jag kanske borde städa badrummet så att det blir lättare att ta bra foton. Jag fick flytta på saker och snäva in bilden ordentligt för att inte få med allsköns skräp.

Ni som kan det här, är det vanligt? Går det över, eller är det en permanent åkomma? Hilfe!

Brrrr...

Det har väl inte undgått någon att det är vinter?

Efter två (!) år är mössa och vantar färdigstickade. Mössan gick på några dagar, och en halv vante, sedan blev det liggande...

Sonen agerar motvilligt modell. Garnet är som vanligt gammalt, loppisfyndat. Nordiskas Sudan, ett broderigarn egentligen, ungefär som Lovikka i tjocklek.

Detta är ingen inredningsblog

Men garnrelaterad inredning är väl OK?

I ett försök att få ordning i stickhörnan införskaffades detta skåp på Blocket nyligen.

Det var tänkt till förvaring av mina sockgarner. Men av någon underlig anledning fick inte alla plats.

 Så en del av dem har invaderat en hylla som var avsedd för jobb. Nåja, sticka är väl jobb det med...

Och ändå så ser min stickhörna såhär ut. Jag fattar ingenting!

Vad göra med garn i tråkiga färger?

Man färgar om det!

Trist gammalt garn. Det röda är redgarn och det bruna är Nokam, precis som denna.
Jag tänkte försöka färga dem rödare. Röd karamellfärg är ganska blåröd, så jag tänkte att det ljusa röda skulle bli lite djupare, och det bruna mer rödbrunt, kanske mörkbrunt.

 

Det ser ganska bra ut på spisen. 30 ml karamellfärg, 3 dl ättika (24%), och vatten så att det täcker.

 

Nu hänger det på tork. Det röda har nog blivit rödare, men jag är tveksam om det bruna.

Jag är inte petig!

Mina stickvänner påstår att jag är petig. Jag förstår inte vad de menar. Helt fel. Jag är noggrann. Med ett sinne för detaljer.

Exempel:

Här är en vanlig förstärkt häl. I detta garnet blir den väldigt randig, och dessutom drar den ihop sig väldigt i sidled. Jag stickar nämligen väldigt fasta sockor med tunna stickor, 1,75 mm. (Ja, du läste rätt. 1,75 mm och helt vanligt sockgarn, Løve närmare bestämt.)

Men när jag kom till tån hittade jag på en annan variant som var mycket bättre. Drar inte ihop sig lika mycket, och färgerna fördelas bättre. (Jag fryser om tårna, därav förstärkning. Mer garn runt tossingarna.)

Naturligtvis var jag tvungen att testa den nya varianten på hälen till socka två. Mycket bättre eller hur?

Följaktligen måste jag ju riva upp den färdiga socka ett till hälen och göra om den, n'est ce pas?

Och ja just det, jag rev upp och började om fem gånger innan jag hittade rätt ribbmönster till garnet, som fördelade färgerna bra (från Wheat).

Obsessive? Moi? Ma non!

Det bidde en sjal!

Min allra första spetssjal är klar. Garnet är urgamla rester av Nokam-garn, och jag var osäker om det verkligen skulle bli en sjal eller bara en liten halsduk. Det är ett gammalt spetsmönster, Tigeröga (Eye of the Tiger) som jag har lekt runt med lite. Ni får ursäkta den dåliga bilden, den är tagen med mobilen, jag hittade inte min kamera i hastigheten. Eftersom mönstret heter Tigeröga, och min son älskar Bakugan, så får den heta Tigrera.